Marknadsförare får ofta skulden för att driva överkonsumtion, och därmed bidra till klimatförändringarna. Men som marknads- och kommunikationschef på Steady Energy är min drivkraft att främja en lösning som verkligen kan omforma världen till det bättre – utan fossila bränslen.
Här är problemet vi löser.
Medan städer kapplöper för att nå klimatmålen har fokus legat på förnybar el och renare transporter. Men det finns en annan, mycket mer osynlig utmaning: uppvärmning i städer. I länder med kallt klimat är uppvärmning fortfarande en av de största utsläppskällorna. I Europa står uppvärmning och kylning för nästan hälften av den totala energiförbrukningen och genererar över en tredjedel av Europas energirelaterade utsläpp.
Vi pratar om elbilar, vindkraftparker och solcellstak – vilket allt är bra, men om städerna misslyckas med att avkarbonisera uppvärmningen kommer fossilåldern helt enkelt aldrig att ta slut.
Europeiska unionen har framgångsrikt minskat sina utsläpp av växthusgaser, men i nuvarande takt riskerar den att inte nå sina klimatmål för 2040 och 2050.
Kärnkraftsbaserade lösningar kan göra det möjligt att eliminera koldioxidutsläppen från uppvärmning en gång för alla – och hjälpa städer och EU att nå sina klimatmål snabbare.
Varför värme är den sista gränsen för avkarbonisering
Varma duschar, en mysig kväll vid elementet. Värme är den dolda lyxen. Ändå domineras den globala klimatdiskussionen av el och mobilitet.
Ändå kvarstår uppvärmning som:
- Enorm i omfattning – I kalla klimat står uppvärmning för upp till 50 % av energibehovet. El står för cirka 20–25 %.
- En nödvändighet – Alla behöver det, men det har inte fått lika mycket uppmärksamhet som el. Enligt Eurostat hade 10,6 % av EU:s befolkning svårt att hålla sina hem varma under 2023. Detta förstärker inte bara behovet av att avkarbonisera uppvärmningen, utan också att göra den mer prisvärd och tillförlitlig.
- Svårt att avkarbonisera – Till skillnad från el har det inte funnits någon enskild ”silverkula”. Biomassa, värmepumpar och vätgas har alla sina egna utmaningar.
- Den sista stora fossila inlåsningen – Städer drivs fortfarande med naturgas och kol eftersom det inte har funnits ett lämpligt alternativ som är rent, tillförlitligt och skalbart.
Omställningen till ren energi är inte fullständig förrän vi löser uppvärmningsfrågan.
Att göra sig av med importerade fossila bränslen samtidigt som fjärrvärmenäten byggs ut
Trots varierande vinterförhållanden och en alltmer volatil värmeefterfrågan har fjärrvärmenäten i Europa fortsatt att expandera, vilket belyser en växande klyfta mellan infrastrukturtillväxt och tillförlitlig värmeförsörjning. Inför de kommande fem åren förväntas denna tillväxt accelerera. I länder med störst potential, som Tyskland, Frankrike, Nederländerna och Polen, planerar regeringar att ansluta över 8,5 miljoner nya hushåll till fjärrvärmenäten för att uppnå europeiska energi- och klimatmål. Fjärrvärme är välkänt som det snabbaste och mest effektiva sättet att uppnå nettonollutsläpp – men bara om vi väljer rätt energikällor.
Ändå är uppvärmningen i många städer i Östeuropa fortfarande starkt beroende av importerade fossila bränslen. Under 2023 kom nästan hälften av energin som användes i europeisk fjärrvärme från kol, olja och naturgas. Detta beroende är inte bara en miljöfråga; det är en säkerhetsrisk. Under 2023 var EU fortfarande beroende av importerad fossilgas för 90 % av sitt behov, varav över en tredjedel användes för uppvärmning och kylning. Händelser som Rysslands invasion av Ukraina har visat hur sårbara detta gör både städer och industrier. Som Europaparlamentariker Sigrid Friis uttryckte det: ”Vi har i uppdrag att minska koldioxidutsläppen i en tid av geopolitisk instabilitet. Mitt i turbulensen måste vi också säkra vår energiförsörjning.”
Att övergå från kol och naturgas har visat sig vara utmanande. Även om biomassa ofta antas som ett renare alternativ, medför det betydande begränsningar: låg energitäthet, sårbarheter i leveranskedjan och miljöhänsyn, vilket gör det till en mindre hållbar långsiktig lösning.
Det är här kärnvärme utmärker sig. Dess attraktionskraft ligger i vad den inte producerar: koldioxidutsläpp. Genom att tillhandahålla tillförlitlig, storskalig värme utan att förlita sig på fossila bränslen, erbjuder kärnenergi en väg att minska koldioxidutsläppen från stadsuppvärmning samtidigt som den stöder utbyggnaden av fjärrvärmenät.
Kärnvärme erbjuder ultralåga utsläpp och ultrahög säkerhet
Även om kärnenergi inte klassas som förnybar, är dess miljöpåverkan anmärkningsvärt låg. En studie från VTT (Tekniska forskningscentralen i Finland) visade att livscykelutsläppen av CO₂ från värme producerad med LDR-50-reaktorn endast var 2,4 gram per kilowattimme (gCO₂eq/kWh). Det är jämförbart med havsbaserad vindkraft!
För att sätta det i ett större sammanhang:
- Naturgas ger upphov till ~282 gCO₂eq/kWh i CO₂-utsläpp
- Kol ~515 gCO₂eq/kWh
- Träflis ~50 gCO₂eq/kWh
- Värmepumpar (i länder med smutsig el) 70–200+ gCO₂eq/kWh
Även biobränslen, som ofta ses som ett ”grönt” alternativ, hade 5–20 gånger högre utsläpp än LDR-50 när deras fulla livscykel inkluderades.
Detta gör SMR-baserad fjärrvärme till ett av de renaste tillgängliga alternativen för städer som strävar efter att dekarbonisera.
Utöver att minska utsläppen är det lika avgörande att säkerställa ett robust och säkert värmenät. I årtionden har kärntekniken bevisat sin tillförlitlighet genom att drivas oavbrutet för att hålla energiförsörjningen stabil. Nu för SMR:er (små modulära reaktorer) för enbart värmeproduktion samma robusthet till fjärrvärmen.
SMR:er kan lagra bränsle på plats i flera år, vilket möjliggör oavbruten värmeproduktion även under geopolitiska kriser eller brister på fossila bränslen. De byggs under jord och skyddas från extremväder, jordbävningar och andra hot, vilket gör dem i sig säkrare än traditionella värmesystem som är beroende av importerade bränslen.
Enligt IEA har dekarboniseringsinsatserna ännu inte varit tillräckliga för att minska de associerade utsläppen inom fjärrvärmen. Utan rena värmelösningar är fossilfri värme helt enkelt utom räckhåll. Resultaten från VTT:s analys gör en sak tydlig: SMR:er för enbart värmeproduktion erbjuder en trovärdig väg framåt med nära noll utsläpp för stadsuppvärmning.
När beslutsfattare och stadsledare planerar för 2030-talet och framåt är det dags att inkludera kärnvärme i klimatsamtalet – inte som en sista utväg, utan som en frontlinjelösning.